Lysti

– Vet du vem Caesar var? Sa han plötsligt. Klart jag vet sa jag – Roms första kejsare, det hör man ju på namnet Caesar – Ja, kanske? – Vadå kanske? – Vänta nu, nej han blev aldrig kejsare – Nej han blev inte det, han var statsman här i Rom. Men alla efter honom kom att kallas kejsare, för att han gjorde Rom till kejsardöme.

Han ställde sig upp, höften lite på sniskan och handen i midjan en knyck på nacken och gåtfullt säkert leende på läpparna. Så sa han: gissa vem? Jag föll direkt ner på knä med ena benet och det andra i ståtligt 90 graders vinkel som en soldat. Med båda händerna på det framskjutande knäet tittade jag på honom och sa: Kleopatra, du vackrast bland kvinnor, vill du föda min arvinge? Han kastade huvudet bakåt skrattade hejdlöst. Så satte han sig ner och blev allvarlig igen och så sa han – Ja, det vill jag. Jag visste precis vad han menade, det var ju just därför jag satt just här med just honom.
Det var först när han lyfte fram korgen som jag upptäckte att han hade den. – Var kom den ifrån? utbrast jag. Något litet jag har förberett lite sa han hemlighetsfullt. – Om du inte föredrar att gå hem till mig förstås? – Nej, vi sitter så bra här, sa jag fylld av förväntan. Ur korgen tar han upp en liten duk, två glas. I dem häller han upp rött vin. Baguetten ger han mig att bryta i mindre bitar och till sist lägger han upp några bitar ost, några smala spröda sparrisar och fyra tomater. När jag bröt brödet var det som att tiden stannade, hans redan långsamma rörelser, saktade av, han blev inte helt stilla bara nästan. Jag kom av mig och gömde brödet i handen, lät mig bara överväldigas av stunden. I nästa stund var allt vanligt igen och jag undrade om han någonsin kände likadant?

 Jag kände det som jag inte hade ätit ordentligt på flera dagar. Jag blev så rörd av att se allt uppdukat på en duk på ett trappsteg i Spanska trappan mitt i Rom. Någon har förberett för mig, tänkte jag. Jag lade andäktigt händerna i kors över bröstet, tittade mot den öppna himlen och viskade för mig själv – För mig utgjutet och för mig utgivet – För dig. Fyllde Simon i. En sådan glädje att äta, en sådan njutning. Simon verkade inte vara så hungrig, han bara log när jag åt. Sen lutade han sig mot ena kanten på trappan och tecknade åt mig att sätta mig i hans knä. Han var så lång att han lugnt kunde vila sin haka mot mitt huvud när vi såg ut mot det allra sista ljuset solen gav ifrån sig. Vi nästan somnade inför staden som nu började komma till liv. Jag drack lite av det röda vinet, men jag förstod inte att njuta av rött vin då. Simon drack upp det sista i mitt glas. Han kysste mig på kinden. – Älskar du mig? Det var som en lek med orden, Simon Johannes son frågade Jesus. – Du vet att jag håller dig kär Simon svarade jag. Och så vi reste oss och började gå genom staden. Vi bar väskan mellan oss, den var inte stor men jag kom ändå på mig själv att tänka att det var som ett barn som gick mellan oss, som med jämna mellanrum lyfte båda fötter från marken och vi håll hårt, svisch.
– Arlanda nästa!
Oj tiden går så fort när man bara låter tankarna vandra. Så gott de här veckorna ska göra mig. Tiden hade fram till nu bara handlat om hur framtiden skulle bli, nu skulle jag få pusta ut ett slag och bara låta tankarna vandra. Framtiden ska låta vänta på sig. Om två timmar och 35 minuter lyfter mitt flyg till Milano.

Pang, där gick ytterligare en fönsterruta, glassplittret flög i miljoner bitar åt alla håll. På den stora grävmaskinen hängde en lång kedja med en kula i änden, den svingades in i huset så väggar, tak och fönster såg ut som gjorda av papper. Som ett litet dockhus raserat av en liten missnöjd flicka. Men det här är ett riktigt hus, med solida väggar och tak som bit för bit rivs ner för att det stora köpcentret ska byggas upp, det största i staden, kanske det största i Sverige, Europa? Han satt och studerade grävmaskinens jobb i detalj. Det gamla huset hade fungerat som lekplats, en farlig lekplats hade mamma sagt. Ett stort gammalt hus som sedan länge stått tomt. Ända sedan familjen flyttat in i området hade huset funnits där. Röda vita rosen, skattjakt, kurra gömma och bakvänd kurragömma blev ännu mer spännande i och omkring det huset, det fanns så många ställen att gömma sig. Kulan svingade fram och tillbaka, varje gång den gick in i huset hördes ett häftigt brak. Det var underbart att se, skönt på något sätt. Sorgen att det just var barndomslekarnas plats som försvann fanns där, men så länge man inte ägnar det så mycket uppmärksamhet, kändes den knappt. Det går över tänkte han för sig själv. Nu såg han framåt, snart skulle han flytta hemifrån, det visste han, så fort han fick tillfälle. Han fyllde 17 år i våras, nu hade han två år kvar i gymnasiet och även om betygen såg bra ut, kunde det snabbt förändras. Varje prov var att balansera på en knivsegg och varje resultat inväntade han med andan i halsen. Han hade ingen lust att ägna så mycket tid åt inläsning. Tekniken han använde sig av gick ut på att vara koncentrerad på lektionerna och memorera allt som sades där, det räckte gott för att göra hyfsade resultat på proven. Alla år hade det fungerat bra och någon lust att förändra det hade han inte. Han svor högt för sig själv, att misslyckas var något han inte stod ut med, han kunde klara av det på egen hand bara han slapp familjen, det blev bara för mycket ibland.
– Kurre? Kurre var ett namn kompisarna hittat på för länge sedan, nu kallade alla honom det. Egentligen gillade han Karl-Einar bättre, men hade inte orken att ändra på det hela. Det var mamma som kommit hem. – Jag är hemma, men på väg till träningen. Snabbt plockade han ihop träningskläderna i en tubväska och kastade sig ut genom dörren fast det var minst två timmar kvar innan träningen skulle börja. Han hörde inom sig mamma ropa sitt – När är du hemma? Men dörren hade redan slagit igen och han var på väg.
Drömmen var att hitta ett eget place, men var skulle man bo i Stockholm om man inte är miljonär? En kväll för ett par år sedan hade tv sänt en dokumentär om uteliggare, vanliga människor mestadels som valt att leva ett annorlunda liv. Tunnelbanan härbärgerade många av dem som klivit av the merry go around som livet blir för många andra. Jobba, handla, laga mat, jobba, föda barn, jobba, äta, jobba och sova ibland. Allt sker i en sådan fart, så när man sen en dag ser sig i spegeln, inser man att livet var det som hände då. Det var inget för honom, han ville njuta av livet, han ville ha sin del av livet. Som uteliggare, bara ett kort tag, skulle han kunna spara lite utgifter som annars skulle gå åt till hyror, en hel del skulle man spara in på tolv månader med en hyra på låt säga sex tusen? På ett år skulle det göra sjuttiotusen spänn. Som alltid när han tänkte på pengar blev han på bättre humör.
Kaffet i Rom var inte som kaffet någon annanstans, det var tjockt och trögflytande som olja och lämnade efter sig spår av det brunsvarta i koppen. Han gick innan jag vaknade på morgonen, inte konstigt eftersom jag vaknade strax före elva. Det var något utanför som väckte mig. Nya platser och nya ljud, tar ett tag att vänja sig vid. Dörrarna här var så tunna att man kunde höra allt som pågick utanför, var och en som kom och gick och alla prego, bonjourno, arividetji och konversationerna som jag inte kunde förstå något utav, bara avgöra om de var glada eller arga. Det var egentligen ett under att jag sovit så länge utan att vakna, men det var väl den långa resan som gjorde det.
Först en karta över Rom så jag kan orientera mig, några vykort och sen en vanlig matvarubutik. Det var vad jag behövde för att förbereda mig på den tre veckor långa vistelsen. Solen lyste starkt utanför, det varma vädret var en glad överraskning, hade nog förväntat mig sol, men inte så här höga temperaturer, närmare 16 grader, det var ju ändå december månad.
– Hej, det är jag! – Hej Michelle, hittade du kavajen? Det hände så sällan hon kunde använda sig av mina kläder. Oftast handlade det om smak än om storlek, vi använde i stort sett samma storlek, Michelle och jag. När jag hade något som hon tyckte om ville jag så gärna dela det. – Javisst, jag är på väg in till stan igen, ville bara kolla att allt är bra med dig mamma. Hon var alltid så omsorgsfull, ville så väl. Många gånger har jag tänkt och hoppats att jag inte varit en börda för henne, mina problem och mina relationer. Utan att veta det säkert är det nog ändå så att hon nu inte vet tillräckligt mycket om det som är mitt liv för att hon ska tyngas av det. – Allt är bra med mig, mitt plan lyfter snart och jag kommer hem i mitten av maj som det ser ut nu. Det kan också vara så att jag stannar ett tag till, men jag hör av mig i så fall. Adressen ligger på köksbordet, om du behöver nå mig får du lov att googla på Oasi Regina Pacis, jag lämnade mobilen hemma. – Okej, säger hon med lite släpande röst, som för att ge mig utrymme att förklara, men jag svarar inte på det. – Njut nu därnere så ska du se att allt blir bra när du kommer hem igen. – tack ska du ha gumman, hej, kram.
Det var redan ett och ett halvt år sedan hon flyttade ut, men då och då kommer hon förbi och ser på film eller äter middag, då blev allt som förut igen. Hon levde i någon slags mellantid hon också, gammal nog att leva själv, men fortfarande så ung att hon gärna somnade med sitt huvud i mitt knä. Den här tiden var härlig, kanske för att mitt liv fick rum, så länge har så mycket av mig fått stå tillbaka, samtidigt som behovet av mig som mamma fanns kvar ibland när det passade.

En timme kvar innan boarding, kanske hinner jag ta ett glas vin innan? Ett trevligt sätt att inleda semestern. – Ett glas vitt vin, tack eller föresten, mina ögon vandrade över flaskorna som stod uppradade sökande efter mousserande vin. – Har ni mousserande vin? – Javisst, Luther och Wägner? – Utmärkt svarar jag. Skummet fyller glaset snabbt, när skummet gett vika fyller han glaset ända upp till kanten. Känns lite ensamt ändå, att inte ha någon att dela det här med.
– Skål säger han med sina mörka djupa ögon. Det går inte att avgöra vad som finns i botten hans hemlighet är hans, så tänkte jag då, föresten så har jag alltid tänkt. Men glädjen gick inte ta miste på, han var uppriktigt glad över att vi nu levde tillsammans, vi var båda lediga hela midsommarhelgen, det skulle bara vara vi, han och jag. Vi behövde inte gå upp på morgonen, hela dagen kunde vi tillbringa i sängen och prata och vara tillsammans. – Skål svarade jag och lyfte glaset mot honom och lät det sedan sakta gå över stadsbilden som omgav oss. Vi bodde på tredje våningen och kunde se alla de viktiga byggnaderna och vattnet låg stilla som en spegel. Även om lägenheten var liten, bara 37 kvadrat, så räckte det för oss två, vi behövde inte mer än så. Magen kändes proppfull efter räkorna, fläskfilén, de rostade rotfrukterna och den nya potatisen. – Undra om det är rätt att säga nypotatis eller om man måste säga färskpotatis? – Nypotatis säger man väl inte, färskpotatis är det rätta! – Men kan inte båda vara rätt? Bara för att färskpotatis låter rätt behöver inte nypotatis vara fel eller hur? – Nu är det så att nypotatis är fel, man säger bara inte så. – Men, Kurre, så hejdade jag mig. – Ja? – Nej inget.

Skål tänkte jag för mig själv och föreställde mig hans mörka ögon framför mig, skål Kurre, tänkte jag samtidigt som jag drömlikt lyfter glaset och studsar till när hör hur glaset krossas mot golvet. Utan att jag märkte det tappade jag greppet om glaset helt enkelt. Oförklarligt bara gled det ur min hand. – Oj, hjälp – Ingen fara säger servitören som följt det hela, snabbt sopar han upp glasbitarna från golvet, medan jag hjälper honom lyfta på mattkanten där det också hamnat några flisor. Han häller upp ett nytt glas. – Tack ska du ha säger jag lite överraskat.
Kurre och jag levde 8 år tillsammans han, jag och sedan också Michelle. Det kunde blivit fler barn om han inte hade kommit runt och gjort slut som han gjorde. Det gjorde du bra Kurre, det menar jag uppriktigt, men jag vet att det har tagit sin tid att komma hit. Ganska snart efter separationen kunde vi umgås avslappnat och även om vi inte kunde eller ville fira jul och andra högtider gemensamt var vi ändå rätt goda vänner. Noga med att hålla överrenskommelser var vi båda, med mycket respekt och utan frågor, om det inte gällde Michelle förstås. När det kom till Michelle hände det till och med att vi bråkade, men det spårade aldrig ur, hela tiden höll vi oss till det saken gällde. Mm, det gjorde vi bra Kurre. En droppe blod rinner ner från min handled, igen ställer jag mig upp, lite omtumlad. Med näsduken torkar jag handen och följer blodspåret, upptäcker ett ganska djupt jack i pekfingret. Tur jag har plåster i fickan.

Och här är växeln 14.50 tillbaka. Tack så mycket sa jag till henne och började gå. Hon ropade efter mig – Du glömde boken! Just ja.

Väl på tåget gav jag mig tiden att i lugn och ro duka upp brödet, ägget och shaken efter att jag hittat platsen som var min, en plats vid ett fyra bord. En yngre man ställer sig upp innan jag hinner hejda honom och säger att han kan hjälpa mig med min väska. Jag tackar vänligt och ödmjukt, inte något jag är van vid att någon lyfter min väska. Han måste komma från ett annat land, med maner från annan kultur. Tänk att känna sådan djup tacksamhet bara för att någon hjälper med väskan. Vill visa min uppskattning för honom men stoppar mitt i rörelsen mot honom och tänker för mig själv att ett visst mått av tacksamhet är klädsamt. Men för mycket tacksamhet skapar en osäkerhet om hur man nu är förbunden med denna främling, en osäkerhet som oftast inte fungerar bra framöver i en relation. Mellanmålet som jag faktiskt har börjat längta efter var enkelt och välgörande, bara lite barnsligt att suga i sig shaken, känns alltid lite märkligt så här offentligt. En äldre kvinna sätter sig ner mittemot, låtsas nästan som jag inte fanns. Jag tar upp min bok och börjar bläddra lite i den, men inser att jag inte kan koncentrera mig. Sista tiden har jag varje ledig stund slutit ögonen och släppt in dig, kan inte göra annat. Så lutar jag mig igen tillbaka och drar mig till minnes hur det var den där gången för länge sedan när jag var på väg ner till Italien, när jag var på väg till dig.

Själv, på egen hand hade jag växlat pengar och köpt biljetter, tåg blev det hela vägen till Rom med byte i Köpenhamn och flera andra ställen, en småsak för mig. En liten väska som inte var för tung att bära hade jag packat och jag tror att jag fick ledigt från skolan en hel vecka. Innan jag reste hade jag längtat så till den varma hösten som ännu inte blivit så kall och mörk som här hemma. Längtat efter att sitta och prata med honom igen, efter de där magiska stunderna då tiden bara stod stilla, hans ögon såg in i mina undrande och allvarliga. Dit ville jag och väl där kan tiden stanna.  Inte mer eller mindre än det här vill jag någonsin ha, inte närmare eller längre ifrån heller. Resan gick bra även om den tog tid, jag vet att jag kände mig rastlös, en bok läste jag på vägen för att tiden skulle gå fortare, men jag minns inte längre vilken.

När jag kom fram stod han där och väntande på mig. De långa armarna hängande på vardera sidan och det stillsamma leendet, där stod han bara när jag rusade i hans famn. Jag höll honom hårt och tänkte, jag släpper dig aldrig, men det är klart jag gjorde det. – Jag har drömt om dig varje natt! Sa jag och såg att han både blev nyfiken och i samma stund ville stilla min iver. Är du hungrig? Trött? Eller vill du så går vi till Spanska trappan och pratar? Det är så vackert att se ner på staden därifrån.  Jag var både hungrig och trött, men Spanska trappan ville jag inte missa.

– Är det ledigt här? frågar en äldre herre. Avbryta mig i mina favorittankar? Jag sätter mig upp ordentligt och lyfter upp min väska som tagit upp utrymmet där hans fötter skulle få plats. – Det är alldeles för lite plats på de här tågen, kommenterade jag, de kan väl bygga bekväma tåg när de en gång bygger dem? – Han skrattar lite tittar menande på den äldre damen mittemot och sätter sig ner bredvid mig. Som om de två förstod något jag i min enfald inte kunde förstå? Jag gillar inte sånt.

Vänder mig bort och ut mot landskapet som drar förbi i en rasande fart. Plötsligt inser jag att det som hände för lite drygt 26 år sedan är detsamma som händer nu. Finns det någon skillnad alls? En kall vind drar i nacken, har jag inte lärt mig någonting? Jag drar den blå ylleschalen stramare runt mig. Jag måste koncentrera mig. Då sökte jag kärleken, nu också. Men bilden av kärlek var att den skulle falla in i det mönster som jag inte var människa att ändra. Han och jag skulle bilda familj och få många barn, åtta brukade jag säga till alla som frågade, trots att han för andra bara var ett begrepp. Nu sökte jag kärleken igen, hur jag än ville förneka det behövde jag någon att dela mina tankar med, någon som förstod. Någon har sagt i samtal med en annan som suckade över att det är så svårt att vara invandrare i Sverige, att det är ännu värre att vara utomjording. Så är det mer med mig än någon annan, det kan jag lova. Ensam känner jag mig så övergiven ibland, det underlättar att ha någon som lyssnar på tankarna i alla fall, för det där med att hitta den rätte har jag nog faktiskt gett upp, det gör man nog förr eller senare. Då trodde jag att jag visste vad jag ville, men världen ville annorlunda. Förmodligen blir det också nu annorlunda, i alla fall har jag lärt mig att inte försöka styra livet som om det var möjligt. Livet har sin gång, min uppgift blir att följa och acceptera det som kommer.

Hur som helst kan man säga att jag har en minst sagt knepig relation till mitt eget sökande efter en partner, ena stunden vill jag dela allt för att i nästa tveka på att någon kan följa mig och mina tankar ännu mindre leva tillsammans med mig. Skillnaden mellan då och nu är att jag hade framtiden utstakad. Hade svarat på alla svåra frågor tidigare än de flesta andra utan några som helst svårigheter heller. Då visste jag vad jag skulle göra, nu saknar jag både ett jobb och en längtan efter vad jag vill göra. Just nu går det inte att säga något om morgondagen, resan skulle hjälpa mig se nästa steg.

Johan och jag bestämde oss för att en tid avvakta och se vad vi kände för varandra. Vi träffades för nio år sedan på ett tåg, jag var på väg till en konferens och han var på väg till Lund för att hälsa på sin dotter. Från Stockholm satt vi mitt emot varandra hela vägen till Hässleholm där jag gick av, den långa resan var över på ett kick, kändes det som. Det var han som började fråga mig om hur internet uppkopplingen fungerade. Jag svarade lite kort, men till slut hamnade vi i en ganska komplicerad diskussion om släktforskning. Undrar än idag hur han kunde nästla in mig i släktforskning, han hade aldrig fångat mitt intresse om det inte var för det han berättade om sin pappa.  Släktforskning blev intressant. Skickligt, som en arkeolog, borstar man fram ur den gamla diffusa bakgrunden gestalter med liv och rum, visioner och egen historia.

När jag tolv år, berättade han, sa min mamma till mig att sätta mig ner för att hon hade en viktig sak att berätta för mig. Jag satte mig ner och fick höra en berättelse som kastade min tillvaro upp och ned. Där och då vände mitt liv. Förändring är något jag alltid varit beredd på sedan dess.

Hon berättade för honom att den man som han kände som sin pappa inte var hans pappa. – För länge sedan blev hon blixt förälskad i en man. En hel sommar tillbringade hon tillsammans med Leonardo. De älskade varandra djupt, men han hade fått ett stipendium som gav honom möjlighet att forska i frankrike tre år. Efter att de skiljts åt den sommaren sågs de aldrig mer igen. Hon ville berätta för honom att hon väntade barn, men visste inte hur hon skulle få tag i honom. Senare hade hon ambitionen att söka upp honom, men då kom den man, som Johan känt som sin pappa hela livet, in i deras liv och tiden gick. Men nu var Johan själv stor nog att känna till det hela och söka upp sin far. Han gjorde det också, men det var inte riktigt som i serierna Spårlöst försvunnen. Tydligen hade han varit i Frankrike där Leonardo nu levde, men Johan kunde inte franska och Leonardo inte engelska, så deras kontakt hade väl varit lite trevande och efteråt blivit ganska sporadisk även om de fortfarande visserligen hade kontakt. Släktforskningen kom senare, ett fritidsintresse som hängde ihop med en önskan att känna till sin historia, att veta och känna igen sin familj lite längre bakåt. Små detaljer som t.ex. vad som ingått i ett arv kunde ge massor av ledtrådar till hur en person levde sitt liv, vad hon/han tyckte om.

Johan, han betyder så mycket för mig, vi skrattar så hjärtligt tillsammans. Men det är något med den här tiden i livet som gör att allt känns så naket. Förr kunde man leva sig in i det som var viktigt för en och var det från början inte viktigt kunde det bli det bara man ansträngde sig lite. Nu gick det bara inte att låtsas. Han ville att jag skulle flytta hem till honom, men jag kände att jag ändå behövde min egen tid och mitt eget rum. Även om han kunde säga att han förstod mina känslor och ville dela livet med mig tror jag att han någonstans också visste att den dagen skulle komma då han skulle klandra mig för allt jag ville, sörjde och gladdes över. Det var märkligt. Som att han inte egentligen förstod fast han sa att han gjorde det, som att han egentligen bara tyckte vi var ett gott par att vi skulle göra oss bra tillsammans, men inte på riktigt ville. Det är ett mönster som jag sett förut, en anklagelse som lagts på mig tidigare, att jag kräver för mycket, att mitt liv överskuggar andra i min närhet. Han hade till och med frågat hur jag kände för att gifta mig, jag svarade lite formellt och sakligt att det ännu återstod en tid för oss att komma dit. Det var fegt tänker jag nu. Utan att ta några beslut för tidigt kan jag se att det inte var ärligt, men så var frågan kanske inte tillräckligt övervägd heller.

– Biljetterna tack! Igen avbryter någon mina tankegångar.  Var la jag nu biljetterna?

Simon var en vän till familjen och han var äldre än mig, tio år äldre än mig. Jag var bara tolv när han första gången var hemma hos oss och hälsade på. Han kom som en vän till far. Vi hittade varandra på en gång han och jag. Det var lite som om far lämnade över sin vän till mig, han var så glad att han kunde göra det. Han hade ingen aning om vem han lämnade, tänker jag. Eller, när allt kommer omkring kanske hade han en aning? Var det kanske jag som inte hade en aning?

Simon och jag träffades inte så ofta då på den tiden, han kom ibland och åt middag med familjen. Men ett par gånger gick vi till biblioteket tillsammans, jag minns inte exakt, men det kan ha varit tre, kanske fyra gånger. Han jobbade extra som bokuppsättare, jag gick mellan hyllraderna och läste på bokryggarna. Var böckerna utnötta blev jag nyfiken på vad för slags bok det kunde vara som så många måst läsa. Det hände även senare när jag gick till biblioteket själv, att jag fastnade i en bok sittandes på en pall mellan hyllorna i timmar, ett tidsfördriv som passar mig. Han lärde mig allt om hur böckerna var sorterade, vilka böcker som var folianter och vilka som tillhörde fackbiblioteket, han visade mig också några böcker som han tyckte att jag skulle läsa. En gång sa han: Kom! Jag vill visa dig den finaste boken, av alla böcker som skrivits är det den här som är den allra finaste sa han och drog mig genom hela biblioteket och kom så småningom till barnavdelningen. Längst ner tog fram en gammal och tunn liten bok med titeln: Jullegender. – Det är Selma Lagerlöf som har skrivit den, den riktiga platsen för boken är ett annat ställe, men där hittar ingen den och jag vill ju att barnen ska komma åt den, det är ju ingen barnbok, men barnen ska väl också få något bra att läsa eller hur? Simon sa att det finaste var om någon läste högt ur den. Jag ville att han skulle läsa den för mig, men det blev nog aldrig av. Men boken finns kvar i min bokhylla, en gammal lånebok som jag aldrig lämnade tillbaka till biblioteket.

Far och Simon möttes aldrig längre, det var jag och Simon nu. När han sedan flyttade till Italien tyckte jag det lät spännande och vi bestämde på en gång att jag skulle komma och hälsa på så fort jag kunde. Nu var vi på väg från Roms centralstation till Spanska trappan. Det hade hunnit bli eftermiddag och solen låg lågt på himlen på väg ner, men ännu var det ganska varmt i luften. Även hit hade hösten kommit, nätterna var kyliga, det påminde han mig om i telefonen redan.

Undrar hur det blir nu, kom jag på mig själv att tänka, packade jag ner den där varma tröjan eller struntade jag i den? Nu är det ju ändå april, det är säkert varmare nu.

När hon vaknar finns bilderna kvar inom henne, de är klara och hoppfulla, men tänker hon, vad ska jag göra med dem? Relationen till honom har alltid gjort henne osäker. En fin tanke att vila i, men inte mer än så, bra att ha en regnig dag. Men älskade hon honom? Gjorde hon inte det? När hon tänkte på det, visste hon inte säkert. Varje gång de möttes i verkligheten, delade de livet på allvar, han brukade kyssa henne ömt på kinden och säga hur mycket han älskade hennes liv. Ett underligt sätt att uttrycka sig, endera menade han att han älskade henne och allt som rörde henne eller så var det ett sätt att säga att han älskade henne som Gud älskade henne. Det där med Gud förvirrade så mycket, så lätt att gömma sig bakom något mycket större. På ett sätt ta ansvar för hela livet och lite till och på ett annat ta avstånd från alla egna känslor. Han skulle aldrig hålla henne i sina armar på det sätt som kärlek var i drömmarna, romantiskt, min tunna kropp i hans starka armar. Nej min kropp har aldrig varit tunn och hans armar aldrig starka. I alla fall såg han inte särskilt stark ut. Men det betyder inte att han inte var vacker, nej en vackrare finns inte. Ett liv tillsammans med honom vara mer värt än romantik och alla de baksidor den har. Så här köpslog hon ofta med livet, mellan möjligheter och önskningar. Tillräckligt gammal att veta vad hon vill och tillräckligt ung att tro att livet kan styras i en viss riktning.  Jo, hon älskade honom djupt oavsett. Han var allt för henne. Han var hennes andra del, deras tankar hörde samman, när han talade kände hon igen sig själv. Varje samtal var en ny vandring, en vandring ingen av dem visste var den skulle sluta. I deras möten fanns ord hon kunde höra om och om igen, de hörde hemma hos henne, det fanns en plats för dem där. En dotter, drömmen var skön om det inte hade varit för den lilla flickan. Har han en dotter?

Hon sitter i det som tidigare var en garderob, en gammal kattvind. Nu med både gardiner och tapeter. Gardinerna, ljusgula med smultron i kanten, gav rummet ett flickaktigt skimmer. Det var mor som köpt, sytt och hängt upp dem. Hon hittade små enkla tecken som hjälpte henne finnas kvar i flicktiden, fast hon var på god väg att bli kvinna. Ett och annat från den gamla tiden måste följa med in i den nya. Vid det lilla skrivbordet sitter hon och tittar ut genom fönstret med något som verkar vara en tom blick. Utanför är det höst och bladen har lämnat det gigantiska kastanjeträdet. Hösten är, fast den återkommer varje år – kanske just därför, ett tecken på förvandling. Det gamla är förbi och det nya ska komma, inte än men så småningom. För just nu står livet i träda, det är så det är i tider av förvandling. Precis som fjärilen förvandlas efter den långa tiden som puppa till en färgsprakande skönhet ska också hon gå in i en ny tid med skarpare drag och tydligare riktning i blicken. Men innan, en tid i träda, det är den tiden som är svår inte bara att leva utan också att berätta om, det hänger inte ihop och även om, förstår man det inte förrän efteråt. Den tiden sker på andra sidan. På insidan, i det fördolda utan att någon ser det hända. På andra sidan verkligheten, den del av livet som ingen kan avgöra om den är riktigt verklig eller inte. Eller kanske finns den i själva verket inte på andra sidan verkligheten utan mellan det verkliga och drömmen?

- Nu har jag bestämt mig, jag reser redan innan jul. – Varför då? Och ska du resa alldeles ensam? Frågade far. – Ja, han tar emot mig och jag får bo hos honom hela tiden. – Men vad ska du göra där? Fira jul, svarade jag.

Okända vägar, visst, men det var inte första gången, långt ifrån. Föräldrarna hade alltid förundrats över hennes val. När kamraterna reser till Mallorca reser hon till Rom. När de andra går på disco gör hon en pilgrimsvandring. Men hon verkade alltid veta vad hon ville. Han, en stilla och lugn figur som inte gjorde mycket väsen av sig, hos henne sprudlade livet, som Mirjam dansar hon fram sjungande om det vackra, om det hon ännu inte hade sett eller för den delen heller aldrig upplevt, hon hade bara en känsla som styrde stegen och hittade orden. Därför blev allting svårt för andra att få ihop, hur skulle hon stå ut i stillheten? Hon som levde mer än de flesta.

I telefonen sa han att han ville möta henne igen och att hon var välkommen dit om hon ville. Men han skulle jobba hela tiden fram till jul, hon var fri att gå och komma som hon ville. De skulle ha kvällarna tillsammans och julen. 13 dagar kvar innan jag åker, tänker hon när hon satt där och tittade ut genom fönstret på de nu gul-bruna löven på marken, 13 dagar kvar innan jag reser.

24 år senare

Kurar ihop vid elementet för att värma mig, för att blodet ska hitta runt. Verkar som det stannat av helt och andningen avtar mer och mer när jag står där och tar in hela sanningen. Sanningen om mig som du tvingar mig att möta. Det är som du alltid sagt, det är det egna krafterna vi först försöker undgå. Det är en övning i tillit att våga stå kvar mitt i tystnaden, som om du breder ut rum runt mig och står där och väntar. Någonstans vakar du över mig. Det var då jag bestämde mig att resa bort, tillåta tystnaden ta plats runt mig och möta det som kommer ur mig oavsett hur det ser ut. Så länge som jag försökt förneka det inte för att jag inte skulle vilja möta dig på det sättet, men för att jag inte vågar höra ditt svar.